Hankasalmi hembygdsgård är belägen mitt i Hankasalmi kyrkby, i omedelbar närhet av den 1892 färdigbyggda, av Josef Stenbäck planerade Hankasalmi kyrka.
Hembygdsgården har en tomt på 6300 m2. Byggnaderna på gården är placerade i en så kallad spridd husgruppering med en rektangulär form. Alla byggnader har blivit förflyttade till sina nuvarande ställen från olika delar av Hankasalmi socken. Målet har varit att skapa en i stora drag enhetlig bild av en gårdsplan från 1700 och 1800 –årtalens Hankasalmi. På grund av områdets begränsade storlek har man inte kunnat placera rian och bastun på det av brandsäkerheten betingade avståndet från de andra byggnaderna. Väderkvarnen skulle inte heller vara användbar på sitt nuvarande ställe i skyddet av en skogsdunge. Några för jordbruksnäringen viktiga byggnader, såsom till exempel halmlada, saknas helt i bymuseet.
Utöver de egentliga museibyggnaderna finns på området även hembygdshuset Halla stuga. Bakom skogsdungen, på vägen som leder från kyrkan till skolan finns hembygdföreningens föremålsmuseum som är grundat i ett gammalt spannmålsmagasin.
Hembygdsgården är öppen under sommaren 2024:
18.6.–16.8.
tis–fre kl. 10–16
Grupper enligt överkommelse.
Kontakt: posti(at)hankasalmenkotiseutuyhdistys.fi
Halla stuga
Huvudbyggnaden på Gamla Halla gård flyttades till Hankasalmi hembygdsgård från Armisvesi-stranden i Suolivesi. Gamla Halla är en av de äldsta släktgårdarna i bygden och har blivit nämnd på listan över jordägande bönder i Savolax så tidigt som år 1561.
Den stora parstugan av bilastockar byggdes i två delar; stugan vid sidan av kyrkan härstammar från 1600-talet, då släkten Kauppinen begynnte bosättningen på Gamla Halla gård. Stockarna till den nyare stugan i sydväständan hämtades på 1700-talet från någon färdig byggnad i Pieksämäki trakten. Bägge stugorna var rökpörten utan skorsten. Förstugan bestod ursprungligen av ett gapskjul där man hade genomgång från framsidan till bakgården.
På 1800-talet bestämde sig Heikki Tapaninpoika, husbonden på Halla, att övergå ifrån två rökpörten till en bostad med skorsten. Ugnarna i båda stugorna byggdes om helt och blev försedda med skorstenar. Det är möjligt att det redan i detta skede fanns farstukammare, ett slags urformer av kök. Om icke, så blev de tillbyggda i samband med denna omfattande renovering och hade var sin eldstad. Ugnen i den gamla stugan vid kyrksidan byggdes närmare mittpunkten så att man bakom den fick utrymme för ytterligare två kammare. Stugan blev mindre, men huset fick fyra stycken skilda sovkammare. Som minne till den här stora ombyggnaden, uträttad av Heikki Tapaninpoika, står årtalet 1851 på den gårdsida väggen av Halla stuga.
Halla stuga flyttades till hembygdsgården år 1967, men invigningsfesten kunde firas först över tio år senare, den 15. juli 1979. Stugan genomgick flera förändringar i samband med förflyttningen. Bredbeklänaden avlägsnades och husets utseende återställdes till att delvis motsvara uppsynen från 1850-talet.
Då Halla stuga numera används som hembygds- och festlokal, har man byggt om farstukammaren till ett modernt kök, som kan betjäna festfolk och sammanträden. I Halla stuga anordnas evenemang av Hankasalmi hembygdsförening och man kan även inhyra stugan för privata tillställningar.
Rökstuga
Rökstugan på hembygdsgården är från år 1771. Från början stod den som huvudbyggnad på Ristimäki gård i Kynsivesi by. Stugan gick under namnet Yrjös stuga efter sin siste ägare Yrjö Pietiläinen.
När man stiger in ser man karlsidan till höger från dörren. Där finns bjälkar för förvaring av pärtor, virke, slädmedar och seltyg. Tillhållet för kvinnosysslor fanns på den vänstra sidan av stugan runt om ugnen och husgeråden. Mathörnan finns på högersidan vid stugans bakre vägg och den stora familjesängen på vänstersidan. Om vintrarna sov drängen på sin smala bädd vid dörren. På sommartid sov man i bodarna. Den av långa störar konstruerade “vindfången” kallades för fattigmans farstu eller “jälafåssto”. Den fungerade som vindskydd och i sommartid kunde man där laga mat över öppen eld. Rökstugan fick ett nytt spåntak under sommaren 2011 och en ny fattigmans farstu sommaren 2015.
Klädbod
Klädboden bredvid rökpörtet är från år 1859. Årtalet är mejslat på insidan av konsolen på gavelns högra sida. Byggnaden har tillhört Ritala gård och i sinom tid använts till förvaring av kläder och linne. Dessutom var det vanligt att ungdomen på lantgårdarna sov i bodarna under sommaren.
Bakom klädboden växer en stor minnesgran, som planterades på hembygdsgården till ära för sångfesten i Mellersta Finland sommaren 1968.
Rökbastu
Rökbastun på hembygdsgården har hämtats från Kuusela gård i Sauvamäki. Den är byggd i början av 1900-talet. Bastun brukade stå mera avsides från gårdsplanen eftersom den liksom rian vållade en risk för brandsäkerheten om den låg för nära de andra byggnaderna. För att utöka brandsäkerheten var bastun försedd med grästak som hölls svalt och inte var lika lättantändligt som ett torrt spåntak.
Bastun är möblerad med en låg bastuugn och en bred lave. Rökbastun saknar skorsten och röken slipper ut genom en glugg i väggen. En traditionenlig bastukvast sattes ihop av kvistar från vårtbjörk och bands med en vidja från glasbjörk. Den lämpligaste tiden för att göra bastukvastar varar från midsommar till början av juli.
Ladugård
Ladugården kommer från Tiihola gård i Halttula by. Byggnaden tjänstgjorde som djurstall från år 1844 till år 1896, varefter den omvandlades till hölada. Dörrarna utvidgades för att röja vägen för en slåttermaskin. I samband med förflyttningen till museet förkortades ladugården med två meter från sin längd på tolv meter.
Ladugården bjuder ej tillträde till allmänheten utan tjänar som hembygdsgårdens förråd. På baksidan har man inrättat moderna sanitetsutrymmen för gästerna på gården.
Kockstall
Stallet med loft eller “kock” hämtades till hembygdsgården från Yrjös hus i Venekoski. Enligt inom släkten bevarad tradition hade stallet varit färdigt i cirka ett hundra år när det hämtades till gården år 1964.
Kockstall betyder stallbyggnad med två våningar. Framför vindsvåningen finns en loftgång som bildar passage till bodarna. Byggnadens nedre våning tjänade som stall. I den mellersta boden stod vanligen tre, till och med fyra hästar, om man hade besök. I boden till vänster från gårdsplanen förvarades både seltyg och hö och havre för en gästs häst. Därifrån leder en bred matningslucka till den mellersta boden. Övervåningens bodar användes till förvaring och som sovplats på sommartid.
I den högra boden på nedre våningen i stallet finns en utställning om livet av folkbotare Aleksanteri Viinikainen även kallad ‘Mäyrämäen Santeri’ (1851–1933). Santeri var bondson på Mäyrämäki gård, men levde sitt liv på Heinämaa torp nära sitt hemman. Mäyrämäen Santeri var känd på orten som en skicklig botare. Han var intresserad av medicin och kombinerade gärna boklig kunskap med traditionella växtbaserade botemedel. Santeri hade ett omfattande bibliotek, som visserligen har till stora delar försvunnit, och en mångsidig trädgård. Han var också mycket behändig, vilket bevittnas av de träarbeten och redskap som är framställda i boden.
Ria
Rian på hembygdsgården kommer från Korpela gård i Kynsivesi by och är byggd på 1840-talet för en torparfamilj, vilket förklarar dess mindre storlek.
I rian finns tröskrum och sidorum, där man förvarade tröskverktyg och agnar och halm. Som eldstad i rian finns en blockformad ugn murad av stenar.
Rian användes för att torka säden. Den avtorkade säden tröskades med att slå kärvorna med slagor (vid väggen). I rians sidorum finns att åskåda två kastmaskiner, som användes för att vidare rensa den tröskade säden. De framtröskade kornen maldes till mjöl i en kvarn.
Väderkvarn
Väderkvarnen kommer från Lamminpää gård i Säkinmäki by. På insidan av dörren står årtal 1784, vilket torde tyda på byggnadsåret eller ombyggnadsåret av kvarnen. Kvarnen användes till malning av säd ända till slutet av 1940-talet.
Kvarnen på hembygdsgården är en på orten vanlig fotkvarn, vilket betyder att man kunde med hjälp av den i vingens ände sittande bommen dvs. foten vända den i en lämplig vinkel mot vinden. De stora kvarnstenarna ligger i kvarnens innanmäte, i ett fodral gjord av brädor, där man kunde flytta dem med hjälp av en hävstång för att uppnå den tillönskade grovhetsgraden på mjölet.
I sidan av väderkvarnen finns en med vindkraft fungerande pärthyvel.Pärtor användes som ljuskällor inomhus och de hade stor åtgång, eftersom en alnslång (c. 50 cm) pärtsticka brann endast i circa 25 minuter.
Smedja och kolskjul
Smedjan och kolskjulet kommer från Saarikangas gård i Hankavesi by. Smedjan är byggd på 1700-talet. Till dess fasta inredning tillhör en bälg och ässja, där man nyttjade träkol. Mitt på jordgolvet står städet, som smeden använde till att forma det upphettade järnet på genom att slå järnet med smideshammaren.
Kolskjulet är den enda byggnaden med pulpettak på hembygdsgården. Det användes till lagring av kol.
Båtskjul
I båtskjulet förvarar man två båtar från Hankasalmi. Den nedre båten hörde till kommunalmannen Adam Nykänen (1820–1901) och den övre till Nestor Pietiläinen (1894–1987), hemmahörande i Venekoski.
Adam Nykänen var en central inverkare inom den 1872 grundade Hankasalmi kommuns första skeden: ordförande i kommunalstämman, kassör och en av de förmögnaste männen i kommunen.
Årtullarna av flätad vidja i Adam Nykänens båt blev modell till Hankasalmi vapen med färgerna Tavastlands röda, Savolax svarta, och silver som hänvisar till den gråa färgen av gamla timmerbyggnader.
Föremålsmuseum
Hankasalmi hembygdsförenings föremålsmuseum är anlagt i det gamla spannmålsmagasinet, som står på sin ursprungliga plats. Magasinet öppnades 1879 och det innehöll förutom avdelningen för utsäde även avdelning för spannmål för näringsbruk, där man kunde låna spannmål för konsumtion såsom bakning och kokning av gröt.
Spannmålsmagasin byggdes för att trygga tillgång till utsäde under missväxtåren och för nödhjälp vid eventuell hungersnöd. Magasinets basförråd av korn samlades från de lokala hemmansägarna efter mantal dvs. efter skattekraft. Spannmålsmagasinet fungerade som en dåtida bank. Man skulle återbetala lånen med ränta då nästa skörd mognade. För att förhindra stölder har man fyllt spannmålsmagasinets dubbla timmerväggar med stenar. Inte ens magasinets skötare kunde komma in utan en annan person, för magasinets nycklar fanns alltid i besittning av fler än en enda person.
Lånespannmålsmagasinet slutade fungera 1943. Mantalkommunen donerade byggnaden till hembygdsföreningen, och år 1962 öppnades spannmålsmagasinet som museum. Föremålsmuseet utställer cirka 1500 historiska föremål som berättar om befolkandet, kyrkolivet, kulturlivet och näringslivet såsom jordbruk, skogsbruk, fiske och hantverk i Hankasalmi. De ryktbara folkskildrare Arvi Matilainen och Hjördis Häggblad från Hankasalmi är också tillstädes i utställningen.
Hjördis Häggblad
I föremålsmuseet kan man bekanta sig med verksamheten av fotografen Hjördis Häggblad (1880–1967), som verkade i Hankasalmi. Häggblad var ursprungligen dotter till en sjökapten från Kristinestad. Före inflyttandet till Hankasalmi arbetade hon i Helsingfors i Nyblins fotografiateljé och i sin egen ateljé i Ilmajoki. Häggblad etablerade i Hankasalmi kyrkby den första fotografiateljén på orten år 1915. Många av de gamla fotografierna tagna i Hankasalmi är tagna av henne. Fröken Häggblad var konstnärligt begåvad och fotografiateljén fungerade tidvis också som bildkonstnärens ateljé. Vid behov målade hon även skyltar och gravmonument och textade annonser.
Hjördis Häggblad blev hemmastadd i Hankasalmi i sin apotekarbror Walters fotspår. Brodern hade bott på orten redan från år 1903. I Hankasalmi minns man många anekdoter och historier om den svenskspråkiga fröken Häggblad som talade dålig finska och var särledes originell. Hjördis var en oändligt positiv – till och med naiv – konstnärsperson, som färdades med sina kameror från by till by på sin gröna med träskenor försedda cykel. Cykeln är numera utställd i föremålsmuseet. Fröken Häggblad väckte häpnad bland hankasalmiborna jämte sin egenartade finska också med att hon hade som keldjur en råtta namngiven till Kurre. Många fann det svårt att uttala namnet Hjördis, därför gav ortsborna henne smeknamnet Jörttis.
Hjördis Häggblad ingick aldrig äktenskap. Hon testamenterade sitt hus med namnet Aurinkola till Hankasalmi kommun, som anlade på stället servicehuset Aurinkola för åldringar.
Växter på museets gårdsplan
Hankasalmi trädgårdssällskap har flyttat olika prydnads- och nyttoväxter från lokala gamla trädgårdar till bymuseets gård. Sådana växter är bl.a. blomsterperennerna framför Halla Stuga, syren, humle, såpört och ålandsrot (alant) som är en klassisk läkeört.
